BloggExtra Aktuellt

Kan själv…

Det börjar lite lugna ner sig.
Igår var det dock lite stressigare. Att läsa snabbt och utan glasögon gör det lätt, märkte jag, att blanda ihop Helsingborg och Helsingör. Jag var nere i god tid på Dunkers Kulturhus och frågade vägen till Toldkammeret, vilken visade sig ligga i Helsingör, så det blev att rusa ner till båten och hålla tummarna att tiden var på min sida. Jag hann bra och fick ta del av den dansk/afrikanska perfomanceartisten Sara Traore och föreställningen Rasist?
Hon spelar den 19-årige Samir som hatar danskar och 27-årige Jane som är ”rädd för blattarna”. Traore lyckades med konststycket att visa att rasism inte har en egen hudfärg utan kommer i alla kulörter och kan riktas åt vilket håll som helst.

Innan Danmark hann jag ta del av ett mycket intressant seminarium. Region Skåne hade seminariet Tillgänglig scenkonst där frågan hur scenkonsten skall bli tillgänglig för alla lyftes fram. Lika villkor var deviset som var genomsyrade hela programmet. Det visar sig att de kommit ganska mycket längre än vad vi gjort i Finland. Dags för oss att kavla upp armarna och sätta igång.

Det är någon magisk med att färdas över vatten. Trots att resan mellan Sverige och Danmark endast tar 20 minuter och att det regnade var det en underbart att se havet bölja runt färjan.

Tillbaka i Helsingborgs centrum beslöt jag mig för att smita in på en interaktiv dinosaurieutställning. Det var rent uselt så dåligt gjord den var. Och för barnvagnar eller rullstolar var det stopp omöjligt att komma fram med stora slangar över golven och leriga gångar.

Eftermiddagen blev en dramatisk vistelse på Sofiero slott och trädgårdar. Det är verkligen en ljuvlig plats, som att vandra i ett litterärt verka av J.R.R. Tolkien.
Så öppnade sig himlen igen. Jag hade just gått ner för en väldigt brant trappa och sökt skydd från regnet under en stor ek när jag hörde ett rop och ser att en dam halkat i trappan och nu rullade ner för backen som om hon utförde ett stunt-trick. Hon stannade i slutet av backen och bara låg stilla. Hennes vänner kom fram samtidigt som jag. Det visade sig att det ända som hänt var att hon hade tappat sina glasögon, vilka hittades snart. Puh!!

Eter en god lunch på slottet tog jag promenaden tillbaka till centrum och var nu redo att ta av Akram Khans Desh enmansföreställning Chotto Desh. Jag kommer bara på ett ord för att beskriva föreställningen. Magisk! När man sett en minut vill man se en timme, när man sett en timme vill man se två. Jag somnade väldigt nöjd den kvällen.

Dag fyra började med föreställningen Kan själv med Teater Pero. Om det finns en chans hoppas jag  att vi kan ta in den i LillaLuckans repertoar i framtiden. Det här är barnteater när den är som allra bäst.
Utställningen The world through picture books fick bli en fin avslutning på en fyra dagar lång njutning.

Tack Helsingborg för den här gången – vi ses snart igen.