När man hoppas på brons och kammar hem guld.
Vi hade absolut vädret emot oss för att det skulle bli en lyckad kväll men många besökare. Det var vår andra gång med Open Stage och ute sken solen och terasserna fylldes med människor klara med veckans jobb. Konceptet med Open Stage startade på grund av att vi har så många olika samarbetspartners som verkar i våra lokaler och alla har en specifik målgrupp som kommer på deras evenemang. Så vi tänkte, varför inte blanda grupperna och visa storheten i de olika verksamheterna. Vi valde utrymmet LillaLuckan för att vara så tillgängliga för så många som möjligt och en kvart efter att dörrarna öppnades var lokalen full och stämningen hög. De första medverkande grupperna som hade anmält sig för att uppträda var Visans Vänner i Helsingfors, DuvTeatern och Coro Latinoamericano de Helsinki. Det hela öppnades med Emil från DuvTeatern som jonglerade med självlysande poi-bollar. Det slog an en känsla av magi. Efter följde en visa som handlade om vad man kan göra med en katt. Ingen katt skadades i skrivandet eller framförandet av sången, lovade Jonna från Visans Vänner, och skratt fyllde salen och skapade en avslappnad och välkomnande atmosfär. Under kvällen fick vi höra latinamerikanska trummor, fler visor, soloframträdande, stämningsfullt mimande och mycket mer. Kvällen avslutades klockrent med Joey som akustiskt framförde låten ”Kansas City” av The New Basement Tape.
Så hur skulle det bli gång nummer två? Som nämnt var vädret emot oss och vi hade inte jättehöga förväntningar på kvällen. Så fel vi fick. Sakta fylldes salen med besökare och nu började de spontana önskemålen att få uppträda komma. En sirlig och förödande vacker folkvisa sjöngs solo, The Jazzzpreacher spelade ”Sometimes I feel” på Flygelhorn och en eldig tango framfördes. Det är då en dam kommer fram och försiktigt frågar om hon kan få sjunga en jazzsång. ”Du förstår” sa hon och fortsatte ” jag tycker det är så kul med karaoke”. Måste erkänna att efter att ha hört karaoke på lite olika ställen var förhoppningarna inte höga. Det skulle visa sig fel nummer två den kvällen. När damen gick upp frågade hon om hon om hon inte kunde få några att ackompanjera henne. Vips stod the Jazzpreacher bakom henne samtidigt som Alexander tog fram gitarren och Zacharias satte sig bakom trummorna. Och vilket nummer. Publiken jublande medan Pirjo jazzade loss för kung och fosterland. Så skönt det är att ha fel ibland. Denna kväll avslutades med låten ”Whats it’s like” av Everlast och bakom trumsetet satt Luckans mesta stammis Jukka. Vilken kväll. Vilken ljuvlig kväll.
I september fortsätter Luckan med Open Stage. Vi hoppas innerligt att få se, höra och uppleva dig där.
Larrie
Centeransvarig