fbpx

 

Foto: Claudia Meyer.

Mitt hemkontor är säkerligen ganska annorlunda från många andras – jag bor på en ö i Skärgårdshavet där färjan är en livstråd till fastlandet. Färjförarna är de som vet det mesta som händer på holmen, och vi brukar gå upp och tala med förarna under färden. Det här har vi inte fått göra på senaste veckorna i och med Coronadistansen – man vinkar desto gladare åt dem de gånger
man kör på och av färjan.

Jag har inte åkt färjan på daglig basis senaste dryga månaden – Luckan Kimitoön befinner sig fysiskt i Villa Lande i Kimito och byggnaden är stängd liksom många andra liknande offentliga platser. Min arbetsväg har blivit mycket kortare, om morgnarna kommer jag ner till köket, placerar min dator på köksbordet och voilà – jag är på jobb! Den uteblivna arbetsresan har givit mig möjlighet att följa med vårens ankomst utanför mitt fönster och den tid jag skulle ha använt för arbetsresan har gått till att hålla på med utesysslor då vädret har varit passande – de senaste veckorna har varit kalla tack vare havets fortsatta köld kombinerat med starka vindar.

Min väninna på holmen har några får, och idag var jag med och hjälpte till att klippa fåren i ”vårklädsel”. Dessa får har fått vara så gott som hela vintern ute vilket har fått deras pälsar att växa som aldrig förr, de äldre tackorna hade 10 cm tjocka pälsar. Speciellt de äldre fåren brukar först streta emot att bli klippta, men så fort man fått en liten yta klippt och vinden når deras hud slappnar
de av och låter sig friseras. Det måtte kännas som en stor lättnad för dem att bli av med den tjocka vinterrocken och att komma lättare åt att klia sig! Får är inte de smartaste bland djur – de känner inte igen varandra efter klippningen, och så luktar de inte lika som tidigare vilket bidrar till lite främlingsfientlighet i flocken genast efter klippningen.

Till all lycka normaliseras situationen på en dag eller två.

Karin Nyholm – [email protected]
Verksamhetsledare Luckan Kimitioön

Foto: Claudia Meyer