Jag hade glädjen av att ha en personlig mentor för många år sedan, en VD för ett stort internationellt bolag. Ett av min mentors många goda råd minns jag så väl;  ”Er organisation behöver synas i medier minst varannan vecka, då går det bra för er.” Denna hälsning har jag försökt ha som ledstjärna när det handlar om marknadsföring och synlighet inom organisationsfältet. På den tiden fanns inte de sociala medierna och det digitala befann sej endast i startgroparna.

”Synlighet” är resurskrävande för dagens föreningar och organisationer. Idag behöver man samtidigt bevaka och lägga in input på facebook, i nyhetsbrev, twittra, skriva bloggar i många forum, uppdatera flera hemsidor, händelsekalendrar, databaser, streama program, skriva puffar och material till medier m.m. I bästa fall har man arbetsmomenten synkroniserade, men oftast behövs separata input vilket lätt sysselsätter många personer.

Dagens svenska rum, såsom t.ex. Luckan, där verksamheten tidigare främst präglats av vad som hände fysiskt här och nu, fordrar mycket mer arbete för att verka som digitala svenska rum. Idag handlar det inte om antingen eller, utan om både och. Denna insikt har undertecknad fört fram, bl.a. i ansökningar som riktas till offentliga och privata finansiärer, med varierad framgång. Man vill ogärna betala för driften och utvecklingen av det digitala, eftersom det kanske inte uppfattas särskilt innovativt, och kanske för att man helt enkelt inte förstår hur stor arbetsinsats detta kräver.  Gärna vill t.ex. myndigheter att respektive nysatsning har sin egen facebook- och webbsida, istället för att nyttja redan befintliga arenor som målgruppen redan hittar och känner till. Här befinner vi oss i ett ständigt ekorrhjul.

För större organisationer finns det resurser i form av informatörer och webbredaktörer, men de flesta mindre föreningar tampas med en liten personalstyrka och växande digitala krav. Björn Sundell lyfter, i Magmas färska omvärldsanalys “Det yttre trycket” (2016), förtjänstfullt fram följderna av den digital utvecklingen för det finlandssvenska samhället och efterlyser en övergripande strategi för det digitala på svenska. Han föreslår en gemensam satsning som kunde stödjas av de finlandssvenska fonderna. Min hälsning är att den rätta adressen för en sådan strategisk satsning rent finansiellt är det offentliga, t.ex. ett lämpligt EU-program. Marianne Mustajoki gjorde en utredning för Kommunförbundet, “IT-lösningar på svenska i huvudstadsregionen”  (2008), där hon pekade på samma utmaningar, d.v.s. att vi behöver stärka synligheten på svenska och den svenska servicen i digital form.

Ansatser görs riktade till EU-program såsom 6Aika, där det digitala utgör ett centralt tyngdpunktsområde, för att erhålla utvecklingsmedel för att tekniskt kunna samordna befintliga tjänster för främjande av synlighet. Detta görs för att i förlängningen spara resurser och effektivera informationsåtgärderna. Just nu tar de stora konsortierna hem medlen och mindre aktörer inom tredje sektorn på svenska har en blygsam chans att hävda sig på grund av av sin litenhet.

/ Jessica Lerche