fbpx

Panelister: Fredrika Biström – Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs, Simon Häger – Skådespelare vid Svenska Teatern, Willjam Fagerström – Regnbågsankan, Moderator: Larrie Griffis – Kulturansvarig, Luckan Helsingfors, Bild: Oscar Lehtinen

Missförstå mig rätt. Jag önskar att PRIDE upphörde för jag önskar att den inte längre skulle vara så viktig. För den är viktig. För vissa är den livsviktig.Så länge PRIDE pågår så finns det en orsak till det och tydligast blir det när gruppen ”Marching for those who can’t” stilla tågar förbi, klädda i svart med förtejpade munnar. Varje gång känner jag en ilning av obehag. Bilderna de håller upp vittnar om människor som inte längre finns bland oss på grund av att deras kärlek ansetts fel. De är alla döda, mördade för  hur de var födda. Det är svårt att se men likväl viktigt. För många människor är det dessutom livsviktigt.

Det har genom åren hänt att vi ifrågasatts – liksom många andra föreningar och representanter för olika yrkesgrupper – för vårt deltagande i paraden. Varför  vi arrangerar program under PRIDE-veckan och varför vi medverkar i Svenska Hörnan i PRIDE-park. Det började för många år sedan när den finlandssvenska föreningen Regnbågsankan behövde en plats att hålla föreläsningar, möten och en långt veckosluts verksamheter i oktober. Som för många organisationer och föreningar var ekonomin knaper och de behövde någonstans som inte skulle komma att kosta för mycket. Flera röster höjdes huruvida det var passande att de var på Luckan. Om det var politiskt skulle det vara problematiskt eftersom Luckan förbehållslöst förhåller sig religiöst och politiskt opartiska. Det var Kalle, vår dåvarande kulturproducent, som propsade på att Regnbågsankan skulle få ett ”hem” att verka i. En trygg plats där sexuella minoriteter kunde samlas och bemötas med respekt. Det var början på ett fruktsamt samarbete som idag är en självklarhet.

Natalia Castrillón spelar harpa. Bild: Oscar Lehtinen

För några år sedan föddes idén om Svenska Hörnan. Att flera finlandssvenska föreningar slöt upp med Regnbågsankan under den officiella PRIDe-månaden och vandrade sida vid sida för att visa att alla människor har rätt att älska. Idag är även Svenska Hörnan ett självklart inslag i PRIDE-park och i paraden och samarbetet blir mer och mer cementerat för vart år som går. I år medverkade Sveps, Steg för steg, SAMS, Regnbågsankan, FiSSc, FDUV, FSS, Barnavårdsföreningen, Folkhälsan, Krisjouren för unga och Luckan Helsingfors. Förutom det årliga, avslappnade och trevliga fredagsminglet medverkade vi dessutom med en debatt i PRIDE-house som handlade om datingscenenen nu och då. Hur det ändrats från att inte veta om det fanns någon likasinnad på orten där du bode till att det idag finns appar som met meterprecision kan visa var nästa presumtiva date finns.Under minglet kom Svenska YLE och rapporterade live, Den klassiskt skolade musikerna Natalia Castrillón spelande harpa och sjöng och Oscar Ohlis från FSS intervjuades i den livesända podcasten Queerents-podcasten och pratade föräldraskap i regnbågsfamiljer. Allt som allt, ett mycket lyckat evenemang.

När vi dagen efter träffades för att marschera i paraden inträffade samma känsla som alltid när jag väntar på att det är vår tur att börja gå. Jag får tårar i ögonen. Jag tänker på Marscha P. Johnson, Harvey Milk, Brenda Howard vars kamp slog an tonen och startade en rörelse som idag har friskförklarat miljontals människor. Som ansetts sjuka enkom baserat på deras kärleksuttyck. Och så läser jag en insändare skriven av en ungdom hur heterosexuella inte borde få medverka i PRIDE eftersom de inte har lidit på samma sätt som HBTIQ-personer gjort. Jag tar mig för pannan. Utan att majoritetssamhället ställt upp på att arbeta för vår sak; att ses som en likvärdig medmänniska med samma rättigheter och skyldigheter, hade vi fortfarande ansetts vara mentalsjuka. Vi är stolta att ha så många samarbetspartners, vänner och bekanta som så förbehållslöst verkar för samma sak.

Låt oss fortsätta att stötta varandra oavsett läggningar, hudfärger, kön, funktionsvariationer eller vad annat.
Låt oss fortsätta med det. Tillsammans.

Larrie Griffis – Kulturansvarig vid Luckan Helsingfors
[email protected]