fbpx

Det är något magiskt över att vandra omkring bland böcker, författare, skribenter, illustratörer, förläggare. Man hamnar i en fantasivärld, en faktavärld – gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. Litteratur, överallt litteratur. Kokböcker, serietidningar, antika verk, kartor, nyproducerad fantasy, memoarer från redan hädangångna och ännu levande personer. Det är en fantastiskt värld. Det samma gäller programmen. Och varje år gör jag samma misstag.

Varje år, när mässkatalogen kommit och jag håller den i handen, känner jag en ilande glädje, som att vara barn och få lov att

Från vänster: Eva Frantz, Malin Klingenberg, Larrie Griffis och Karin Erlandsson

skriva en önskelista innan julafton. Jag sitter och fyller i vad jag vill se, vilken monter, vilken scen. Och när jag väl är på plats inser jag att jag aldrig kommer att hinna med allt jag vill se och lyssna på. Det är så stort och dessutom på två våningar. Och efter att ha sprungit som ett skottspole mellan de olika programmen brukar fredagen innebära ett mer stabilt lugn som får styra logistiken.

Som representant för Luckan är det i synnerhet de finlandssvenska programmen som hamnar i fokus och mycket intressant diskussion fördes mellan Ted Forsström, och Kaj Korkea-aho som talade med  moderatorn Johan Unenge om Sociala mediers roll i ungdomsromaner. En annan sak värd att nämna är att konstnären och författaren Lena Frölander- Ulfs senaste verk nu överlämnas som gåva till Göteborgs konstmuseum. På forskartorget kunde man följa en diskussion om demokratins drivkrafter. Om likheter och skillnader i den demokratiska utvecklingen mellan Sverige och Finland. Finlandssvenska sagor fick stor uppmärksamhet och vi fick ta del av en finstämd högläsning av författarna och illustratörerna Linda Bondestam och Lena Frölander- Ulf som båda presenterade sina senaste verk.

Det verkade vara lyckat att inte, som tidigare år, samla alla de finlandssvenska montrarna i en gemensam klunga utan som i år, sprida ut dem mer över mässan. Det genererade i fler besökare och en mycket större synlighet än tidigare. Bra gjort!

För första gången var Luckan inbjuden att intervjua på bokmässan i Göteborg. Tidigare har vi gjort detta på Helsingfors bokmässa och det var, om sanningen skall fram, lite nervöst att göra intervjuer på ”hemmaplan” då jag är uppvuxen i Göteborg. Det gick som smort. Kan inte understryka nog hur intensivt spännande det är att få nya böcker i handen och sedan få intervjua skaparna till dem. Bland annat kan nämnas en mycket vacker och självutlämnande bok av Heidi Hakala. Hennes debutroman Bara lite till är en modern Helsingforsskildring och relationsroman som ifrågasätter prestationssamhället och en generations nästan tragiska identitetsbygge. Kul var även att intervjua Karin Erlandsson, Eva Frantz och Malin Klingenberg som alla tre är pristagare i en tävling som Schildts & Söderströms utlyste för tre år sedan. Som sagt, det är en ynnest att få lov att möta och diskutera med så trevliga och professionella personer och jag ser verkligen fram mot bokmässan i Helsingfors. 

Vad tyckte jag för övrigt om mässan? Nå, jag kan inte hjälpa att jag ser det lite udda när bokmässor säljer sängar som hänt här i Helsingfors eller när det finns en massa utställare som inte har något med litteratur alls att göra. Jag förstår samtidigt att det är ett ypperligt tillfälle för synlighet. Och vad kan vara skönare än en go säng att sätta sig på och vila trötta ben för en stund?

En sak till.

Ni vet när man ätit en maträtt en gång för mycket. När man är mätt på den där specifika konsistensen. När man har tuggat i sig det tillräckligt många gånger för att veta att det räcker nu? Känner ni igen den känslan? Den fick jag i år på bokmässan. Jag blev mätt på ordet rasism och på nyttjandet av det. Bokmässan hade i år efterskänkt en egen scen där inget annat än rasism diskuterades, varje program, varje dag, från torsdag till söndag. På något sätt verkade det som att de som planerat årets mässa ville kompensera för den polariserade debatt som de två gångna årens omdebatterade utställare Nya Tider medförde. Dessvärre känns det som att det slog till överkant åt andra hållet. Det blev för mycket och många besökare kommenterade just detta; att de lämnade mässan med en skamsen känsla av obefogad skuld. Nästa år hoppas jag på en balans mellan mycket och lite.

Larrie Griffis / Kulturansvarig
Luckan Helsingfors