fbpx

Det nya normala?
Jag har hela tiden med bestämdhet tänkt att jag inte ska skriva något om de pågående undantagsförhållandena, att min kolumn ska få handla om allt möjligt annat. Men plötsligt märker jag att den här texten tar form och att det ändå är något jag är tvungen att skriva av mig.

Den här våren har milt sagt sett väldigt annorlunda ut. Och jag är absolut för den inställningen att det vettigaste vi alltid kan göra är att försöka göra det bästa av en situation, också då den är svår. Men jag känner att jag också måste få skriva om en annan vardag. En vardag som också finns där lika starkt som alla andra vardagar, en vardag som existerar trots alla goda försök till att göra det bästa.

Mitt flöde i sociala medier har under veckorna som gått fyllts av hemgjorda kanelbullar, idyllisk familjetid i naturen, nyorganiserade garderober och allehanda renoveringsprojekt. Och vackert så, missförstå mig inte, det är underbart att det här i deras fall är “det bästa av situationen”. Men jag vill här och nu bara skrika högt av irritation, frustration och säkert lite avundsjuka. Min tid har till mer än 110 procent gått till att skapa helt nya arbetsrutiner, planera om det mesta av min undervisning, att skapa strukturer för att göra barn- och ungdomsverksamhet på distans, möten och intervjuer på distans, att vara uppkopplad och på distans timme efter timme efter timme. Därefter börjar en likadan, monoton dag med
timme efter timme framför datorn. Och ibland räcker tiden kanske till att hinna slänga in en fryspizza i ugnen eller märka att tvätten har legat kvar i tvättmaskinen hela dagen.

Det enkla kunde ju kanske vara att låta bli det sociala flödet. Men eftersom den sociala kontakten annars lyser med sin frånvaro, är det väldigt svårt att inte på kvällen lockas av flödets frestelser, minuterna innan ögonlocken sedan sjunker ihop.

Det är givetvis väldigt många som har det väldigt mycket tuffare då det gäller arbetsbörda och hemförhållanden, missförstå mig inte den här gången heller. Men jag vill kanske mest säga att den här nya vardagen är långt ifrån idyllisk för väldigt många i vårt samhälle. Och frågan som snurrar mest i mina tankar  är vad den vardagen kommer att få för
konsekvenser?

Crista Åberg
Luckan Kyrkslätt