fbpx

Sommaren på Kimitoön och säkerligen i resten av Finland har varit jättefin! Trots att några veckor ijuli var lite kallare summerar  jag att sommaren inte kunde ha varit bättre. Blågröna algerna har varit mindre än senaste åren och havsvattnet har varit klarare, detta har noterats även i den nationella pressen.

Hösten brukar tillkännage sig i små nyansskillnader – vinden blir aningen friskare, kvällarna börjar definitivt vara mörkare och mitt i allt inser man att rönnbären börjar mogna och björkarna börjar skifta i gult. I min skärgårdsby märker man att hösten kommit då mängden turister avtar – från att ha träffa på tiotals människor vandrande i vår by kan man nu gå till färjan utan att se en endaste människa. Gästbryggorna står så gott som tomma, detta har inte hänt sedan april tack vare
coronapandemin och dess inverkan på ökat distansjobbande.

Coronapandemin är bland oss fortsättningsvis, och detta inverkar på mitt jobb som verksamhetsledare på Luckan Kimitoön.
Till mina uppgifter hör att organisera kultur för både barn och vuxna, men ovissheten om huruvida nya restriktioner träder i kraft gör allting lite mer komplicerat. Skolor, dagisar och äldreboenden får inga utomstående gå in i, och på Kimitoön gör avstånden sitt för att minska deltagare i verksamhet som sker annanstans.

Kultur är viktigt för själen, den berikar våra liv. Hur ska vi kunna lösa ekvationen med att göra kultur tillgängligt men utan personkontakt? Virtualisering i all ära, men är en teaterpjäs sedd från hemmadatorn det samma som att se den spelas på en scen framför dig? Hur kan vi tackla äldre befolkningens kulturhunger då digitalisering är svårt som sådant åt många? Vi får hoppas på en lång, varm och vacker höst, för utomhus kan man ju ännu ordna evenemang på ett säkert sätt.

Som min kollega Ida från Borgå skrev i sin blogg i april, ”det blir en spännande höst i vilket fall”.

Karin Nyholm / Verksamhetsledare