fbpx

Hela gänget samlat för kvällsmys.
Foto: Larrie Griffis

JA!  kom det unisona svaret från alla närvarande. Ja, fyra resor KAN göra skillnad!

Tack vare Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne och Svenska kulturfonden har hundratals pedagoger, arkitekter, kulturarbetare, mediapersonligheter och representanter från utbildningsväsendet kunnat resa på studiebesök till Köpenhamn, Reykjavik  och Amsterdam. Besöken gick ut på att erbjuda resenärerna en större inblick i hur olika länder arbetar inom barnpedagogik. Två år senare var det dags för en utvärdering med alla som varit inblandade. Som jag skrev efter den första resan till Danmark kan jag bara understryka att det var lika välorganiserat den här gången som det varit vid varje resetillfälle. Hatten av för ett så gediget utfört arbete i val av enheter vi fått besöka, planerandet av boende, resor – oavsett var du rest från i Finland –  liksom tid för reflektion och utvärdering. Hela upplägget var planerat in i minsta detalj och mycket professionellt skött.

Första dagen här i Tammerfors startade med middag och levande musik. Och vem kan vara tyst när John Denvers välkända ”Country roads” spelas? Inte någon visade det sig och taket höll på att lyfta. Eftersom det är förkylningstider så slutade kvällen tidigt för mig med avslappnande bastu och en god bok innan sömnen hann ifatt.

Dag två startades med en presentation av Åbo Akademins fortbildningschef Camilla Forsberg som hälsade alla välkomna.

Jan-Erik Mansikka, universitetslektor vid Pedagogiska fakulteten i Helsingfors universitet tog över efter Forsberg.
Fascinerande var att höra honom berätta om ursprunget till den finländska barnträdgårdsverksamheten och hur den startade med en man, Uno Cygneus. Hans idoga arbete tillsammans med andra eldsjälar fick mycket kritik i början men skam den som ger sig. Med Fröbels pedagogik i bagaget öppnade den första barnträdgården i Sörnäs och sedan spred det sig snabbt runtom i landet. Vad som också är också anmärkningsvärt att det har tagit så lång tid innan den pedagogiska verksamheten börjat sätta barnet som en unik mittpunkt för själva småbarnspedagogiken. Mansikka betonade att det är viktigt att påminnas om att den nordiska dagvårdsverksamheten står på en så oerhört gedigen och välkonstruerad grund. Även om vi skiljer oss åt i utförande så är grunden stabil. Arbetet vi gör, liksom det arbete våra föregångare gjort, är otroligt viktigt ur måna aspekter. Kanske viktigare än vad vi själva riktigt förstår.

Jan-Erik Mansikka & Ann-Katrin Svensson.
Foto: Larrie Griffis

Ann-Katrin Svensson, professor i pedagogik med inriktning mot tidigt lärande, Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademin var talare nummer tre. Svensson berättade om hennes upplevelser av att flytta till Finland och de språkliga krumbukter som hamnade att försöka förstå och tolka rätt. Inte bara vardagsord så som semla, länk, embar, fara och talko utan hur själva utbildningstermerna ser ut när man graduerat; Approbatur, Cum Laude Approbatur, Magma Cum Laude eller Exima. Skämtsamt sa hon att det idag säkert finns en massa människor i Finland som inte har en aning om vad de graduerat i. Hennes anförande väckte flera intressanta tankar. Kan det vara dags att vi slutar snegla över hur man ”gör” i Sverige och i stället är stolta över den gedigna verksamhet som idag förs i Finland. Konstaterat är att familjesamarbetet blivit mer intensivt och respektfullt genom åren vilket kan vara ett tecken på att statusen som barnpedagog verkar öka. Hon belyste också något som alla i grupp fyra höll med om; att vi  tenderar att vara överbeskyddande och inte alltid litar på barnens kompetens att utvecklas motoriskt liksom att vi konsekvent söker vuxenstöd när vi är utomhus. I de husen vi besökte  stod inga vuxna tillsammans utan hade helt egna placeringar och eget fokus på barnen i hens närhet. Det blev också tydligt hur de engagerande familjerna på ett positivt sätt i verksamheten. Dessutom satt barnen på stolar utan vare sig rygg- eller sidostöd, vilket uppmuntrade barnen att aktivt öva balans och koordination redan från väldigt tidig ålder.

Genom de olika resorna har också flera olika pedagogiska inriktningar tagits upp till diskussion. Till exempel Reggio Emilia-baserad verksamhet i Danmark eller att man på Island gärna arbetade efter Hjalli-modellen med flick- och pojkgrupper. Både Mansikka och Svensson lyfte fram hur viktigt det varit för utbildningsväsendet att fått vara med under de här resorna då de fått den unika möjligheten att träffa personal som arbetar i dagvårdsenheterna runt om i landet och med detta erhållit nya insikter som gagnat deras egna arbeten. Även representanter från media, som medverkade under resorna, fick många nya uppslag och infallsvinklar gällande arbetet med media och barn.

Detta föranledde till att tidigare producenten för BUU-klubben, Suzan Aledin med kollegan Petra Holm startade ett eget bolag och satsade stort på Hallå-projektet. De fick finansiering för att utveckla en språk-app för barn avsedd att förenkla kommunikation mellan de olika individer som simultant lekte/arbetade med appen. Utvecklingsarbetet de så idogt arbetat med var verkligen imponerande. Jag väntar med spänning på lanseringen. Personligen är jag övertygad att över att detta kommer att vara en stor tillgång för barn – och även vuxna – som integreras in i det finska samhället. En given succé.

Dagarna är över och tankarna har just omvandlats till ord.
Kontentan är att fyra resor verkligen kan göra skillnad. En mycket större förståelse och dialog är i dag verklighet och utvecklande samarbeten mellan olika instanser skapar nya grupperingar som samverkar aktivt för barns delaktighet.
När det är som bäst!

Larrie Griffis / Kultur- och centeransvarig, Luckan Helsingfors
[email protected]